Tre och en halv vecka kvar

Har en konstig känsla i magen. Om tre och en halv vecka börjar jag jobba igen *suckar högt och tungt*. Då är min tid med Lilleman hemma över. Ångest! Kunde jag gjort något annorlunda? Nej. Kunde jag gjort något för att stanna tiden? Nej. Fan vad fort det gått *gah* Titta på bilden bredvid! Fattar ni hur svårt det är att tänka sig att inte spendera hela dagarna med denna underbara varelse?! Bajs också... men jag antar att den här känslan jag har nu har de flesta mammor/pappor som ska börja jobba igen efter en lång tids föräldraledighet. Jag antar.

Samtidigt som jag har en klump i magen är jag så glad att nu ska pappa vara hemma och leka och mysa hela dagarna med Lilleman. De kommer att ha så roligt! : ) Blandade känslor alltså.

Naturligtvis är det inte alltid guld och gröna skogar att vara hemma (skriken, gråten, vredesutbrotten, inteviljasova, inteviljabytavärldenstyngstabajsblöja, disken, tvätten, städningen, det eviga plockandet, tröttheten osv osv) men den största delen är underbar. Så här är livet helt enkelt! :) Allt det jobbiga har varit som bortblåst när vi har mysstunderna med kramarna, pussarna, titt-ut-leken, kurragömma, jaga och säga "buuuuuu", kasta bollen, flörtandet,läsa boken osv osv. Vi har "boundat" och växt ihop den här tiden. Det är så fantastiskt att få vara med om detta. Jag har växt som person otroligt mycket och vet nu vad som är det viktigaste här i livet. Lilleman och jag kan titta på varandra (lite så där blygt under lugg), blinka och bara le. Jag vet att han älskar mig och jag älskar honom. En speciell kontakt. Kommer att sakna den här tiden fruktansvärt mycket.

Men nu börjar en ny fas (jag får tänka så helt enkelt för att mota bort ångesten). Jag börjar jobba igen och snart jobbar vi båda och Lilleman ska rumla runt hela dagarna på dagis. Ytterligare en ny fas i livet. Och sen blir den fasen också vardag.

Det är bara att bita ihop alltså.