Helgen går i snabbtsnabbtsnabbt precis som vanligt. Måndag till fredag går seeegt och lördag till söndag går fortsåinihelvete. Varför känns det så? Eller, jag vet ju varför det känns så. På helgen är vi den oövervinneliga treenigheten och det är kram-gos-mys-lek. När Lilleman somnar på söndagkvällen känns det som att jag kramar ur det sista lilla goset ur honom. Som en urvriden disktrasa. För sen sover han. Och vi ses inte förrän måndag kväll. Är jag fånig? Nä. Känner att jag har ett stor underskott av kramtid med Lilleman nu när jag börjat jobba. Så det blir tokpåfyllning av den varan på helgen. På helgerna struttar han omkring och babblar och leker och mår verkligen toppen. När vi alla tre är på hemmaplan. För det är inte riktigt samma sak när bara en av oss är hemma. Det märks väl på hans humör. På helgen kan han gosa med pappa för att en minut senare kasta sig över mamma och borra in nyllet i hennes mage och sen tillbaka till pappa igen. Beslutsångest? Nä. Även där tokpåfyllning av kramtid gissar jag. Från oss båda.
På kvällarna när jag och Vackre Mannen går och knoppar brukar jag komma på mig själv att jag längtar tills Lilleman vill komma över till vår säng så vi kan fläta in oss i varandra och fortsätta sova. Så jag kan lyssna på hans andetag och känna hans små mjuka händer och fötter som klämmer och känner att mamma är där. Vi blir ett. Men det här går väl över? Tills han konfirmerar sig kanske?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar