Räkningar

Hur trött är man inte att betala alla dessa räkningar i slutet varje månad. Räkningar som MÅSTE betalas. Inga räkningar man kan bortse från. CSN, försäkringar, lån, avgifter hit och dit osv. Deprimerande. Inte en krona över den här månaden heller. Jo, några futtiga kronor över till mat. Men jag vet redan nu att det kommer inte att räcka. Det är på f-håret jämt, jämt, jämt. Vända och vrida på vartendaste litet öre. Typ: vilka ingredienser kan vi skippa i det här receptet så att det blir ätbart ändå? Det tär. Men havregrynsgröt är ju gott. Men inte varje dag kanske...? Det här ligger i bakhuvudet jämt och ständigt. Osäkert osäkert. Kommer det här att gå? Hur blir nästa månad? Klarar vi oss då? Visst, vi har satt oss i den här knipan själva. Hur smart är det att tjacka radhus och bli på smällen samma tidsperiod? Man blir inte rik precis av att vara föräldraledig. Men hallå, tanta på banken räknade på det där och det skulle gå bra....? Eller hur?!

Det känns som en snara som ligger runt halsen som dras åt mer och mer för varje månad som går. Hur länge ska jag gå i samma gamla ruttna kläder? Jag vill köpa nya kläder ju ju ju! Hallåååå!!!??? Jag vill gå till frissan. Jag vill köpa nya skor och ny jacka. Jag vill köpa kläder till Lilleman. Eller ja, vi MÅSTE köpa nya kläder till Lilleman. Jag vill kunna handla mat och blöjor och skithuspapper utan att känna en klump i magen. Jag vill kunna överraska Vackre Mannen med någon hemlig present. Eller bio-besök. Eller restaurangbesök. Jag vill köpa såna där coola Foppa-skor. Jag vill köpa träningskort. Jag vill, jag vill, jag vill...

När blir jag rik? Eller slippa tänka på det här jämt. Det blir rikedom för mig. Kunna slappna av liksom.

Men, det kommer att gå bra det här. Det vet jag. Vi fixar det. Det kommer att bli bättre. Men så här är det alltid i slutet av månaden när jag suttit här och lagt in alla räkningar på internetbanken - sett pengarna försvinna från kontot och haft de där skramlande örena kvar när allt ebbat ut. Då blir jag ledsen. Men sen kommer jävlaranammakänslan. Och det gillar jag! "Jahapp! Hur löser vi det här nu då?! Nä nu jääävlar!" Hahahahaha! Och så blir det som en tävling. En tävling hur vi ska klara en månad på minsta möjliga. Och vi ska fasiken VINNA!!!! *mohahahahaha*

Hoppborg

Lilleman fick en hoppborg på sin födelsedag.
Kan vi ta inträde nu när kvarterets ungar kommer att köa för att få hoppa?
20 spänn - hoppa i 10 minuter? Det låter väl bra?

Nämen dra på trissor...

Vi sjunger i kör, ett å två å tre:
"Vi har fått dagisplats - vi har fått dagisplats - vi har fått dagisplats - vi har fått daaaaaaaagisplats!"
En stor sten släppte från mitt bröst *duns*
Dagiset är helt nybyggt också. Inge intorkade snorlobbor här inte! Fiiiiina fisken!
Nu får vi fira! I soffan! Med en kopp thé och en film!
Dekadenta familjen liksom.
*tralaalalalalaaaaa*

Ettårsdag och dop

Fullt ös - medvetslös kan man säga om denna helg. Och helt underbar, suverän, rolig - allt på en gång.

Världens Vackraste Man körde triathlon på lördagen med bravur (en trettio-års present). Starkt jobbat tycker jag att cykla två mil under tävling när man endast cyklat två (!) ggr på 10 år. Och de två gångerna har infallit under de senaste två veckorna. Han simmade, cyklade och avslutade det hela med att springa. Han hade ett brett leende på läpparna när han sprang över mållinjen. Min kille... Lillemans pappa... Åh, så stolta vi var! Klart han var mör men han fixade det. Supportrar var jag, Lilleman, kollegan/vännen som anmält honom till tävlingen, min mamma och vår grannfamilj med barn och allt. Vi skrek och hejade högst av alla. Underbart! I tävlingen deltog alla möjliga från inbitna triathlonare till en gubbe med damcykel och cykelkorg.

På söndagen var det äntligen Lillemans första födelsedag. Ett helt år har han funnits i våra liv. Shit vad mäktigt alltså! Med oss denna dag var tjocka släkten och en hel del vänner med tillhörande barn. Dagen till ära passade vi även på att döpa Lilleman i kyrkan i centrum. En modern kyrka med ett stort glitterkors på väggen (till min mors förtjusning). Dopet var även det en rolig tillställning där också prästens ett-åriga dotter var med. Kyrkan var full av barn som kröp/stapplade/rultade omkring och hälsade på folk. Lilleman fick plaska i dopfunten och verkade tycka hela grejen var skoj faktiskt. Morsan grät som en liten gris redan när vi tågade in med prästen i släptåg (jag, Vackre Mannen och Lilleman) efter kyrkklockornas bånglande. Hur ska hon då palla när vi gifter oss? Hahahaha!

Dagen led mot sitt slut med fina presenter, fiskdamm för kidsen, fika fika fika, kramar, skratt och Gud vette allt. Vilken härlig dag må jag säga! Jag är MYCKET nöjd.

Behöver jag säga att det blev en hel del fikabröd över? Vissa hade dock aldrig sett ett sådant välfyllt kakbord någon gång *sträcker på mig*. Bara det gjorde det värt allt slit innan.

Men Gud!

Det är sol ute! What what what?! Jag har typ glömt hur det kändes att vara i solskenent efter de senaste dagarnas regnskurar. Humöret stiger fort som en... *funderar* raket (!) och nu ska jag äta ute verandatrappen. Lilleman sussar i vagnen på gräsmattan. Kan det bli bättre?!

Och ja, han somnade TILL SLUT igår kväll. Han kanske ville vara uppe och kolla på TV? Den där nya australienska serien på 4:an börjar ganska sent. Ska fråga honom nästa torsdag om det blir samma visa då.

Puss!

Varför somnar han inte?

Lilleman alltså. Kan ingen komma hit och hjälpa oss snart?

120 kolakakor

Nu har jag bakat 120 kolakakor - gissa hur gott det luktar här hemma nu! Bullbaksmammadoft liksom. Har innan bakat fyra stycken sockerkakor - två med choklad och två med saffran. Lilleman fyller ju ETT HELT ÅR på söndag! Dagen till ära ska vi passa på att döpa honom också. Två flugor i en jädra smäll liksom *baboom* Vi blir strax över 30 vuxna personer och strax under 10 barn (japp, vi ska ha fiskdamm!). Min mormor har bakat rulltårta, syrran har bakat fyra sockerkakor, min mamma ska baka bullar, Vackre Mannens mamma ska baka kakor, och till råga på allt ska jag baka en hel hög med tårtor på lördag - inklusive en laktosfri. Sa jag att jag gillar att "vara på den säkra sidan"?

Gör inget om det blir någon kaka över efter söndagen... jag ska ju vara hemma två veckor till och "bara gå och dra" (som en del uttryckt sig över min föräldraledighet).

Hörrö grannbruttan?! Ska vi dra en fika och kolla på kidsens upptåg på måndag?

Blä!

Blä, vad vädersjuk jag är. Spöregn och åska i luften. Huvudet går i bitar snart och kroppen är alldeles klibbig och varm. Kan knappt andas. Kläderna blir blöta inifrån och klistrar sig fast på huden. Samtidigt som jag jagar en sur Lilleman, med pågående hörntänders-sprickning, genom huset och säger "nej, nej, aj, aj, jadenfårduta, braaaa, åhvadduktigduär, ååhhramladedunerfrånsoffan, skylldigsjälvduklättradejuupp, trösta, trösta". Han kanske också är vädersjuk? Mitt humör är i botten. Och det är så tråkigt att vara så här. Blä!

Kanske det kan bero på fler saker än vädret. Ägglossning med tillhörande värk och uppblåst mage. Tillbaka på jobbet om 2,5 veckor (något som jag började tycka att det skulle bli mest roligt - men efter en händelse som uppdagades igår tycker jag att det ska bli ett satans lidande). Får verkligen vilka puckon som helst bli chefer? Det här har nu visat sig vara yberpuckot nr 1. Känner mig kränkt och förnedrad så in i h-vete. Jag är för bra för att bli behandlad på det här viset. Måste se mig om efter något annat. Verkligen...

Jag vill bajsa på hela världen... men först ska jag försöka få Lilleman att ta en tupplur. Kramas lite.

Åh, jag är sååå glad!!!

Ett par bekanta till oss har kämpat och kämpat och väntat och väntat (alldeles för länge) på adoption från Kina. Och nu är all väntan över! Nu är de stolta föräldrar till en liten tösabit som väntar på mamma och pappa på andra sidan jorden. Tänk er den känslan när de träffar lillan första gången och får henne i sin famn. Otroligt vilken känsla, obeskrivbart helt enkelt.

Ååååhhhh, jag blir alldeles tårögd av lycka när jag tänker på dem. Jag ropar GRATTIS så högt jag bara kan och blåser saluuuut! *tuuutuuutuuut*

Tre och en halv vecka kvar

Har en konstig känsla i magen. Om tre och en halv vecka börjar jag jobba igen *suckar högt och tungt*. Då är min tid med Lilleman hemma över. Ångest! Kunde jag gjort något annorlunda? Nej. Kunde jag gjort något för att stanna tiden? Nej. Fan vad fort det gått *gah* Titta på bilden bredvid! Fattar ni hur svårt det är att tänka sig att inte spendera hela dagarna med denna underbara varelse?! Bajs också... men jag antar att den här känslan jag har nu har de flesta mammor/pappor som ska börja jobba igen efter en lång tids föräldraledighet. Jag antar.

Samtidigt som jag har en klump i magen är jag så glad att nu ska pappa vara hemma och leka och mysa hela dagarna med Lilleman. De kommer att ha så roligt! : ) Blandade känslor alltså.

Naturligtvis är det inte alltid guld och gröna skogar att vara hemma (skriken, gråten, vredesutbrotten, inteviljasova, inteviljabytavärldenstyngstabajsblöja, disken, tvätten, städningen, det eviga plockandet, tröttheten osv osv) men den största delen är underbar. Så här är livet helt enkelt! :) Allt det jobbiga har varit som bortblåst när vi har mysstunderna med kramarna, pussarna, titt-ut-leken, kurragömma, jaga och säga "buuuuuu", kasta bollen, flörtandet,läsa boken osv osv. Vi har "boundat" och växt ihop den här tiden. Det är så fantastiskt att få vara med om detta. Jag har växt som person otroligt mycket och vet nu vad som är det viktigaste här i livet. Lilleman och jag kan titta på varandra (lite så där blygt under lugg), blinka och bara le. Jag vet att han älskar mig och jag älskar honom. En speciell kontakt. Kommer att sakna den här tiden fruktansvärt mycket.

Men nu börjar en ny fas (jag får tänka så helt enkelt för att mota bort ångesten). Jag börjar jobba igen och snart jobbar vi båda och Lilleman ska rumla runt hela dagarna på dagis. Ytterligare en ny fas i livet. Och sen blir den fasen också vardag.

Det är bara att bita ihop alltså.

Grannar

Helkväll hos grannarna med rödvin, spel, grillat och hela köret. Kidsen lekte och härjade och vi snackade och skrattade och skrattade och skrattade. De är fasen underbara, våra grannar! Känns som att vi kännt dem i hela vårt liv. Det är inte ofta man klickar så bra med människor men när det händer så känns det bara så rätt. Och frampå småtimmarna när det börjar grusa alltför mycket i ögonen så har vi bara några ynka meter hem till våra sängar. Med Lilleman insvept i en filt på armen. Han somnade om, i sin säng, som en liten söt stock på tre röda. Livet är gött gött gött!

...och hur får jag

bort den där vita ramen runt hjärtat i förra inlägget? Tyckte jag var superdupersmart som lade samma färg som bakgrundsfärg bakom hjärtat för att bilden skulle smälta fiiiint in i bloggen (det gick inte att lägga in en bild med transparent bakgrund i bloggen - den gjorde en vit bakgrund ändå). "Fyyy fan vad jag är bra!" tänkte jag för mig själv och gjorde segertecknet här framför datorn. Åmentjosanhejsan! Så fick jag med en ful vit ram på köpet. Tack! Har kollat koden men kan inte knäcka det.

Kan ingen hjälpa mig?

F Ö R L O V N I N G S D A G

...i måndags! Två najsiga år tillsammans som hittills resulterat i Lilleman, bil och radhus. Trerätters klämde vi till med, tända ljus, rosor på bordet, Weeping Willows på stereon och ett yrväder som kröp runt våra fötter i 180 och tiggde mat som en hund. Kan det bli bättre?