Vackre Mannen...

...kom hem som han skulle efter Skånetrippen *puss å smack* och dagen efter satte vi oss alla tre i bilen för att styra kosan (kossan - hahahaha) mot Dalarna och mor och far. Lillemans ooootroligt stolta mormor och morfar. Efter ett antal stopp så var vi tillslut framme vid vårt mål och kunde pusta ut, äta mat, snacka skit och allt det där ni vet.

En av anledningarna till denna tripp var att Lilleman skulle knoppa med morfar och mormor några dagar utan mamma och pappa i närheten. För de skulle vara "all alone". Barnfria liksom. Barnlediga. All by themselves. Så på fredagen styrde Katten Jansson och hennes Vackre Man tillbaka kosan mot Åkersberga och FRIIIHETEN! JAAA!!! (Närå, så farligt är det inte det här med barn). Klart man saknade den lille skorven. Men helgens höjdpunkt var att gå på konsert på Stadion. På DEPECHE MODE!!!! Ja, ni läste rätt - jag var där! Oh. My. God. Så bra det var!!! Obeskrivligt. Stod i stort sett längst fram och var helt i min egen värld. Dansade, sjöng, klappade händerna, hoppade, skrek. You name it! Vi var där med ett gäng där iallfall två till var i samma extas som jag. Depeche är helt underbara. TACK för en fantastiskt konsert grabbs! Jag säger bara oj, oj, oj... (ni märker att jag har svårt att sätta ord på det här va?). Jag sjöng hela vägen hem och hela vägen ner i sängen och det första jag gjorde på morgonen var att sjunga. Och jag gör det fortfarande. En fullsatt Stadio, sommarkväll och ett av världens bästa band kan göra en tokig helt enkelt.

Dagen efter tog vi oss iallafall i kragen och passade på att stanna kvar och ha lite kvalitetstid på tu man hand (fick ett fett längtansrus efter Lilleman på natten efter konserten). För det var snart ett år sen. Vi saknade Lilleman så det värkte i kropp, själ och hjärta men han hade det bra där han var. Så kvällen åtnjöts av svulstig Texas Longhorn-middag och en biofilm. Precis som förr kändes det. Tiden innan Lilleman liksom. Han dök naturligtvis upp i tanken sisådär en 7395 ggr men vi klarade oss. Det är nyttigt att längta.

Men jag måste få säga att det var konstigt att inte ha någon att ta hand om hela tiden. Ingen att byta blöja på, ingen att mata, ingen att natta, ingen att bära runt på, ingen att välta klosstorn med, ingen att säga "aj aj" till. Vad man har ställt om sig ändå. På bäbisfrekvensen. Och tur är väl det?

Söndagen (mul- och klövsjukedagen) gick åt till just mul- och klövsjukan med lasarettbesök, tablettuthämtning och bilåkande (igen) tillbaka till Dalarna. Oj, vad det var skönt att ha Lilleman i famnen igen. Snusa honom i nacken, leka titt-ut och kramas. Kärlek.